21 januari 2006

Den bodströmska retoriken

Anna Ekelund skrev igår i Aftonbladet krönikan Skräck-Bodström vill sno vår frihet. Där jämför hon hur kvälltidningarna alltid försöker skrämma människor till att köpa lösnummer med hur Bodström försöker skrämma människor till att acceptera och kanske till och med visa stöd för Bodströmsamhället.
Det är ett klassiskt knep för tidningarna att öka lösnummerförsäljningen med kittlande larmprofetior. Men även justitieminister Thomas Bodström är som en brinnande löpsedel som utnyttjar medborgarnas oro för sitt eget välbefinnande, bara för att sälja sitt budskap om övervakning, avlyssning och dataregistrering.
Hon jämför också Boströms retorik med George W Bushs retorik, då Bush försökte sälja in The Patriot Act hos det amerikanska folket.
Bodström, som varit den av EU:s justitieministrar som hårdast propagerat för övervakning, använder ordet terrorism i var och varannan mening. På samma sätt sålde George Bush in The Patriotic Act, de lagar som röstades igenom efter attacken mot World Trade Center och som gravt inskränker de medborgerliga fri- och rättigheterna.
Ekelund kallar Bodströms retorik för den bodströmska retoriken och beskriver den som "en suggestiv skräckrekvisita: Skräm upp medborgarna och ingreppen i privatlivets helgd blir mer lättsålda."

Och visst har Ekelund rätt. Bodström använder fullt medvetet en retorik för att skrämma människor till att acceptera Bodströmsamhället. Senaste exemplet på den bodströmska retoriken gav Bodström idag i krönikan Bara misstänkta övervakas i SvD. Väldigt retoriskt oskickligt försöker Bodström få oss att tro att övervakning av 450 miljoner européer och ett successivt förbud av anonym kommunikation handlar om "de unga kvinnorna från Litauen som hänsynslöst utnyttjas på en bordell" och om "tonåringen i Borlänge som hamnar i narkotikamissbruk." Det är självklart, har man inte argumenten för att vädja till människors förnuft så kan man alltid vädja till deras känslor.

Intressant dock att Bodström försöker berättiga Bodströmsamhället genom att skylla problemen med traffickning och droger på anonym kommunikation. Lite för långsökt.

Värt att notera är även att han försöker bemöta kritiken om kränkningen av den personliga integriteten genom att vända på rollerna och beskylla kritikerna för att kränka den personliga integriteten.
Om vi inte tar de nödvändiga initiativ som ger polis och åklagare möjlighet att bekämpa brott, får vi ett samhälle som tillåter grova kränkningar av människors integritet.
Hur han har resonerat här är dock ganska oklart. Det verkar som att han bara vill få med att övervakning skyddar den personliga integriteten eftersom att han vet att termen "integritet" är något människor automatiskt triggar på som något bra. Och det är inte alls bra om just denna viktiga term används som ett argument mot Bodströmsamhället. Hur den personliga integriteten dock logiskt skyddas av Bodströmsamhället verkar vara en annan femma.

Han skriver vidare att den lagrade datan bara kommer användas mot "dem som är misstänkta för allvarliga brott." Värt att veta är att det är upp till varje medlemsland att bestämma definitionen av "allvarliga brott". Bodström har sagt att definitionen för allvarliga brott i Sverige ska vara de brott som ger minst två års fängelse. Då kan det vara bra att veta att ett nytt EU-direktivet (poster om detta direktiv kommer komma snart) håller på att arbetas fram, som föreslår att straffet för immateriellrättsliga brott (upphovsrättsbrott, patentintrång etc) ska ge upp till fyra års fängelse. Och som vidare ger upphovsrättsinnehavarna rätt lägga sig i polisens brottsutredning. Upphovsrättsindustrin har redan med stor glädje börjat lobba och ge postiva remissvar på denna möjlighet. Tänk vilken möjlighet detta skulle innebära för upphovsrättsindustrin: Anmäla fildelare och sedan med fulla rättigheter hämta ut den lagrade datan. Så, Bodström, vilka ska denna lagrade data och omfattade övervakning egentligen användas mot?

Slutligen skriver Bodström
Vi har fått stöd av samtliga 25 medlemsländer i EU och ett brett politiskt stöd i Europaparlamentet.
En klar majoritet i Sveriges riksdag är också för. Beslutet har således fattats med bred majoritet.
Mer retorik, rent önsketänkande eller bara medvetna lögner? Kan han verkligen ha missat att det inte ens fanns någon enighet i ministerrådet? Råkande han bara missa medlemsländernas enorma reservationslistan [PDF] mot den då föreslagna texten? Han kanske inte heller fick höra talas om ministerrådets hemliga möten och följande kohandel med de två största politiska grupperna i Europaparlamentet (vilket avgjorde hur våra folkvalda röstade)? Han kanske hade för mycket att göra för att lyssna på kritiken från Privacy International, EuroCop [PDF], den europeiska dataskyddstillsyningsman [PDF], Artikel 29-gruppen [PDF] etc etc. Fick han veta att datalagringsdirektivet stressades och skyndades igenom på rekordtid (några få månader) av ministerrådet, när vanliga processer tar flera år (vilket ledde till att många EU-parlamentariker inte var förbredda på vad som hände)? Någon kanske glömde nämna de över 58,000 namnunderskrifterna mot datalagringen för honom? Definierar han kohandel, ignorans och mygel som "stöd"?

Sammanfattningsvis: Var uppmärksam när den bodströmska retoriken används. Den är ett medvetet försök att genom överdrifter, underdrifter, (o)skickligt valda ord, lögner etc skrämma folket till att acceptera Bodströmsamhället.

Links to this post:

Skapa en länk