Bodström utreder upphovsrätt på internet - Skjuter snett igen

Bodström har med anledning av den debatten som uppstod om fildelning och piratkopiering efter polisen razzia mot The Pirat Bay gett Cecilia Renfors, direktör vid Granskningsnämnden för radio och TV, i uppdrag att utreda vissa frågor som gäller upphovsrätten på internet. I uppdraget ingår bland annat att

• överväga och föreslå åtgärder för att påskynda utvecklingen av konsumentvänliga lagliga alternativ för tillgång till upphovsrättsligt skyddat material, särskilt musik och film, på Internet

• samråda med olika berörda branscher, intressegrupper och experter

Uppdraget börjar med en inledning av de gamla lögnerna att den som kan kontrollera spridningen och kopieringen av ett verk också får betalt och att den fria kopieringen missgynnar kulturproducenter. Något som knappast märks bland de dussintals undersökningar som gjorts eller av de ökande strömningarna till liveframträdandena.

Utan upphovsrätten skulle t.ex. vem som helst få kopiera och sprida en bok, en film eller ett stycke musik som någon annan skapat.

Som om upphovsrätten idag utgör ett hinder för folk att kopiera. Folk kopierar, vare sig upphovsrätten finns eller inte.

Syftet med upphovsrätten är att stimulera konstnärligt och litterärt skapande genom att ge den som skapat något rätten att kunna bestämma över och tillgodogöra sig resultatet av sitt skapande.

Det komiska med ovanstående mening måste ändå vara att de kulturproducenter som denna utredning avser (topplisteartisterna) alltid tvingas ge över de eknomiska rättigheterna till skivbolagen, förvaltningsorganisationer och/eller andra jättar med kontroll och där det ofta slutar med att själva producenten av verket inte vinner något genom upphovsrättens ekonomiska rättigheter. Och mindre artister har ännu mindre nytta av upphovsrätten. Men det är alltså, ur lagstiftarnas synvinkel, det som bland annat egentligen är syftet med upphovsrätten. Verklighetsfrånvarande...

Därefter forsätter man i inledningen att berätta vad som gäller idag, vad som är på gång (de nämner dock inte sanktionsdirektivet) och vilka ändringar som gjordes i och med förstriktningen av upphovsrätten 1 juli 2005. Där skriver de att huvudskälet till att regeringen valde att införa krav på lovlig förlaga för privat bruk (med andra ord att göra nedladdning olagligt) var för att "det krävdes en tydlig markering från lagstiftarens sida om att det inte var acceptabelt att använda sig av olagligt material". Och genom den forsatta pirakopieringen skickar vi förhoppningsvis tydliga signaler till politiker att vi inte accepterar den linje de driver i dessa frågor. Frågan är vem som kapitulerar först?

En andra anledning till att regeringen gjorde nedladdning olagligt var för att de framhöll att det var viktigt med en tydlig och konsekvent lagstiftning för att stimulera utvecklingen lagliga nedladdningstjänster. Att de bara lite mer än ett år efter att lagen trädde i kraft nu tillsätter en utredning för att främja utveckligen av legala tjänster vittnar om att man inte ska anta lagar på rena åsikter eller förhoppningar om vad som gynnar det berörda ämnet bäst. Orsaken till den sega utveckligen av legal tjänster beror förvisso delvis på upphovsrätten, men inte för att upphovsrätten inte är tillräckligt strikt. Och det höga priset och bristande konkurrensen beror snarast på att majoriteten av de neddladdningstjänster som finns i Sverige kommer från ett och samma företag, nämligen från Inprodicon. I princip är det alltså bara ett företag i Sverige som säljer det mesta av musiken från topplisteartister (kolla in listan på Inprodicons kunder i Sverige).

I uppdraget står det vidare:

Varken konventionerna eller EG-direktivet ställer några uttryckliga krav på att det skall finnas straffrättsliga sanktioner vid olovligt tillgängliggörande för allmänheten och/eller olovlig kopiering av upphovsrättsligt skyddat material... (anm. min kursivering)

De väljer alltså än en gång att inte nämna sanktionsdirektivet som justitedepartementet jobbar med just nu och som just skapades för att ställa uttryckliga krav på straffrättsliga sanktioner (därav namnet på direktivet). Inte heller nämner de IPRED2 som är en uppföljning på sanktionsdirektivet och definitivt ställer krav på straffrättsliga sanktioner.

Vad som till sist kan kommenteras är att regeringen fortfarande inte fattat att det handlar lika mycket om att ladda upp som att ladda ner, eftersom att texten i detta uppdrag är ett enda stort grin om varför de legala nedladdningstjänsterna inte blivit en hit (trots att regeringen minsann såg till att nedladdning blev olagligt). Och för det andra så kommer som vanligt de som berörs mest av politikernas linje i denna fråga, kulturproducenterna, fildelarna, konsumenterna, dator- och internetanvändare etc inte få något att säga till om, medan intresse- och förvaltningsorganisationerna kommer få allt att säga till om. Det farligaste är att orden från dess remissinstanser väger tungt hos politikerna. De representerar ju kultuuuuren!