Ny motion mot mjukvarupatent

Den 5:e oktober var det sista datumet för att lämna in motioner under den allmäna motionstiden. Med mycket hjälp av svenska FFII lämnade Gustav Fridolin och Ulf Holm, båda från Miljöpartiet, in en motion mot mjukvarupatent.

Till grunden för motionen ligger de 21 kompromissförslagen som Europaparlamentet arbetade fram strax före den slutgiltiga omröstningen och förkastningen av mjukkvarupatentdirektivet. I motionen citerar de båda författarna ett pleniavgörande från regeringsrätten som slår fast att "Sveriges anslutning till den europeiska patentkonventionen gjort det nödvändigt att vi i vår interna rättstillämpning inom ramen för vad som är förenligt med svensk lagstiftning beaktar den praxis som kommit till uttryck inom det europeiska patentverket". Men de frågar sig samtidigt vad de som lagstiftare kan göra när de tycker att den svenska rättstillämpningen utvecklas på ett sätt som de tycker är fel.

De påpekar att det i tidigare motioner, från andra politiker, har påtalats att utvecklingen vad gäller patent på datorprogram går åt fel håll. Dessa motioner har dock aldrig kommit särskilt långt i den beslutsfattande processen.

Varje motion har hittills fått avslag med motiveringen att "de synpunkter som förts fram i motionen övervägs av regeringen i samband med de fortsatta överläggningarna inom EU", vilket syftat på direktivet om patent på datorprogram som kom från kommissionen i februari 2002.

Men nu när direktivet ligger i soptunnan tyckte de att det var dags att väcka en ny motion mot mjukvarupatent. Det kan dock påpekars att motiveringen för avslagen av de tidigare motionerna har varit konstiga. Synpunkterna i motionerna har alltid varit för att tydliggöra förbudet mot patentering av mjukvara, medan mjukvarupatentdirektivet syftade till att kodifiera EPO:s praxis med att bevilja patent på mjukvara. Synpunkterna som förts fram i de tidigare motionerna kan därmed knappast ha övervägts av regeringen i samband med överläggningarna inom EU.

Författarna av motionen vill nu att riksdagen tar intyck av Europaparlamentets arbete och även att Sverige påverkar EPO att tolka EPC så som det var tänkt när EPC skapades.

För att tydliggöra lagstiftningen vill de bland annat att patentkrav på programvara, varken som sådant eller på en bärare, ska vara tillåten. I dag är lagstiftningen på den punkten lite otydlig genom att den bara förbjuder patent på mjukvara som sådant, men nämner inget om mjukvara på bärare får patenteras eller inte. Och det är just detta som patentverken runt om Europa utnyttjar för att bevilja patent på mjukvara.

Men de sätter också tydliga definitioner på ord som "uppfinning", "bidrag" och "teknikområde". "Tekningområde" definieras bland annat som "en gren av tillämpad naturvetenskap inom vilken kunskap uppnås genom experiment med kontrollerbara naturkrafter". När Europaparlamentet ville använda samma definition i mjukvarupatentdirektivet så började de mjukvarupatentförespråkande storföretagen att klaga högljudt om att deras respektive industrier skulle gå under. Detta klagande borde ensamt betyda att denna definition av termen "teknikområde" är perfekt.

Fridolin och Holm lämnade också in en motion med rubriken Öppna standarder i offentlig upphandling. I den vill de att man ska kräva öppna standarder vid all offentlig upphandling av programvara. Som två viktiga argument anger de att det bidrar till att bryta monopolställningar och att tillgängligheten av offentlig information blir större.

Men det är inte bara Miljöpartiet som försöker påpeka vikten av öppna standarder. Sverker Thorén från Folkpartiet har lämnat in en liknande motion där han vill att offentliga verksamheter använder öppna filformat.

Chansen för dessa motioner att klara sig genom hela beslutsprocessen, ända till en omröstning i riksdagen, är dock väldigt liten. Av de 4364 motioner som inlämnades så kommer troligen mindre än 100 att klara hela vägen fram till en omröstning i riksdagen.

Icke desto mindre så kommer det att bli intressant att se med vilken motivering dessa motioner avslås. Dessutom bidrar de till att sätta upp frågorna på den politiska agendan.