17 juli 2006

Irland försöker upphäva datalagringsdirektivet

När datalagringsdirektivet ursprungligen lades fram av bland annat Sverige och Irland så drevs frågan som ett rambeslut i ministerrådet. Men som känt krävs total enighet i ministerrådet för att ett förslag ska antas. Detta gick inte att uppnå i ministerrådet angående datalagring. Efter bombdåden i London sommaren 2005 bytte man taktik och fick kommissionen att på några få månader ta fram datalagringsdirektivet. Ett direktivförslag innebär dels att Europaparlamentet är med och beslutar i frågan och dels att ministerrådet bara behöver ha en kvalificerad majoritet för att få igenom ett förslag. Datalagringsdirektivet lades fram 21 september 2005 och efter lite kohandel med de två största politiska grupperna i Europaparlamentet så antogs direktivet av både parlamentet och ministerrådet.

Men redan när EU:s datalagringsförespråkande ministrar bytte taktik och genom EU-kommissionen tog fram ett direktiv började Irland, som ironiskt nog varit en av de drivande krafterna bakom förslaget att lagra data, att motsätta sig taktik byttet. De menade att det var fel att lyfta fram frågan till första pelaren (som innebär att Europaparlamentet är med och beslutar), eftersom att Europaparlamentet endast får behandla frågor som stör den interna marknaden. Irland menade att datalagringsfrågan var en ren polisärfråga (och såna behandlas under tredje pelaren).

Direkt efter att datalagringsdirektivet antogs gick Irlands regering ut med att man tänkte överklaga EU-kommissionens beslut att lägga fram förslaget om datalagring som ett direktiv. Ett beslut som Slovakien verkar ha ställt sig bakom. I början av juli lämnade Irland formellt in en överklagan till EG-domstolen och den digitalarättsorganisationen Digital Rights Ireland menar att det finns en mycket god chans att direktivet upphävs helt och hållet.

Men å andra sidan handlar överklagandet endast om procedurfrågan och därför kommer EG-domstolen inte att pröva om direktivet bryter mot de mänskliga rättigheterna (vilket den gör) eller om det finns en legal grund för EU att besluta i frågan (vilket det inte gör). Och det är synd. Inte bara för att datalagringsdirektivet kan upphävas för att den bryter mot de mänskliga rättigheterna, men också för att överenskomelsen mellan EU och USA om att lämna ut data om europeiska passagerare till USA upphävdes nyligen av EG-domstolen, för att det var en straffrättsligfråga. Och sådana frågor får EU inte besluta om. Det finns alltså ett prejudikat som troligen garanterat skulle upphäva direktivet, och det på en bra grund.

Hindret som gör att EU inte får lägga sig i medlemsländernas straffrättsliga lagar verkar vara EU-kommissionen största irritation (även om de på senare tid delvis har lyckats komma runt detta genom att tolka ett EG-avgörande för brett och därför trycker igenom straffrättsligadirektiv nu). Förbudet för EU att ta straffrättsliga beslut skulle till och med kunna hindra EU-kommissionens senaste immateriellarättsdirektiv. Vad passar då inte bättre för EU-kommissionen än att be om just mer makt inom det straffrättsliga området? Om EU-kommissionen har fått igenom så mycket frågor inom det straffrättsliga området, trots att de formellt inte har den makten, tänk hur mycket de skulle kunna få igenom bara de hade den makten?

Är det för övrigt inte ganska ironiskt att Europaparlamentet anmälde EU-kommissionen till EG-domstolen över passagerardatan för att parlamentet ansåg att direktivet bröt mot de mänskliga rättigheterna, men att samma parlament sedan antog datalagringsdirektivet, som också bryter mot de mänsliga rättigheterna?

Links to this post:

Skapa en länk