Det kan inte ha undgått någon att
EU-parlamentet röstade ner mjukvarupatentdirektivet. Men varför röstades den ned? Vad innebär det att den röstades ner? Och vilken sida vann egentligen? Det finns många frågetecken.
Det har tagits upp olika, men liknande orsaker till att direktivet förkastades.
Det fanns
flera hundra ändringsförslag till mjukvarupatentdirektivet i den andra läsningen. Även om ett par av dem hade antagits så hade det inte gett EU-parlamentet en tillräckligt stark ställning i den kommande förlikningsprocessen. En tid innan omröstningen dök det dock upp
21 ändringsförslag(PDF) som
hade stöd i alla politiska grupper i EU-parlamentet. Dessa förslag började samtidigt få
allt mer stöd i från alla politiska grupper. Vilket sägs ha skrämt förespråkarna av direktivet. Dessa vände sig då om och uppmanade sina kollegor i samma politiska grupp att rösta ner direktivet istället för riskera att mjukvara uteslöts från patentering.
Motståndarna, å andra sidan, var trots medvetandet om det ökade stödet rädda för att alla de 21 förslagen till ändringar
inte skulle antas av parlamentet, vilket hade varit nödvändigt för att utesluta patent på mjukvara. 21 ändringsförslag hade för övrigt varit
för många för att ta med sig in i förlikningsprocessen.
Ett argument som både
för och
mot sidan använde för att rösta ned direktivet var helt enkelt som ett protest mot ministerrådet och kommissionen, vilka tidigare hade ignorerat EU-parlamentets och de nationella parlamententens åsikter och önskemål. Med tanke på hur kommissionen och ministerrådet hade drivit processen med direktivet så var ett nej från EU-parlamentet en naturlig reaktion, menade båda sidor.
Det var främst tack vare dessa anledningar som EU-parlamentet röstade ned direktivet. Men vad innebär det då att mjukvarupatentdirektivet röstades ned?
Det innebär, kort sagt, att vi är tillbaka där vi var för ungefär fem år sen. Patent på mjukvara är olagligt enligt den
europeiska patent konventionen (EPC) och den
svenska patentlagen. Men på grund av en feltolkning av EPC så beviljar den
europeiska patent organisationen (EPO) och
prv patent på mjukvara. Detta innebär i sin tur att mjukvarupatenten visserligen är giltiga, men de har inget stöd i lagen.
Båda sidor verkar ju onekligen väldigt glada över att direktivet röstades ner, så vilken sida vann egentligen? Många anser att motståndarna inte har vunnit, eftersom att EPO kommer forsätta bevilja patent på mjukvara.
Vad vi kan konstatera är att det var förespråkarna för patent på mjukvara som tryckte på för att skapa direktivet som skulle "harmonisera" EPO:s praxis i EU. Det var de som ville ha direktivet, inte vi. Vi ville stoppa det. De misslyckades nu med att få igenom direktivet och vi lyckades stoppa den. Därför anser motståndarna att de har vunnit.
Varför förespråkarna är så glada är inte riktigt klart, med tanke på alla miljoner euro:s de har spenderat på lobbyism, för att hamna i en situation vi var i för redan fem år sen. För att
citera Florian Müller: "They could have had that for free any time". Müller spekulerar i att förnekande av att ha förlorat kan handla om att lugna högre chefer och klienter efter att ha slösat bort alla miljoner euro:s.
Detta betyder dock inte att det var det sista vi hörde av mjukvarupatent. EPO beviljar forfarande patent på mjukvara och försöken med att lagfästa mjukvarupatent kommer dyka upp igen på ett eller annat ställe, på ett eller annat sätt. Så trots vinsten för mjukvarupatentmotståndarna så forsätter kampen.